För tio år sedan, med vår glada ungdom i behåll och en ryggsäck över axeln, tog vi ett plan till Mexico City.

Om det var det kärlek vid första ögonkastet? Nja, det vore väl att överdriva.

Vi gick tok-vilse i en stad på 8 miljoner människor utan att kunna prata spanska. Vi blev nästan rånade av ett gäng grabbhalvor; innan de av någon anledning började fatta sympati för dessa två märkliga svenskar som bara verkade kunna kommunicera med teckenspråk. På något vänster blev vi “amigos”, och de hjälpte oss få tag i en taxi… Som tyvärr körde oss åt helt fel håll.

Det var med nöd och näppe som vi vid midnatt kom fram till vårt hotell.

Då hade vi 1.) glömt ett bankkort i en bankomat, 2.) blivit hutlöst lurade av diverse taxichaufförer som under hela dagen kört runt oss på måfå i Mexico City och 3.) Börjat få upp smaken för just tacos…

Vi var med andra ord: “Glada men trötta”.

När vi vaknade nästa morgon var svalt i luften och vi åt några tacos i gathörnet.

En av oss var (och är) väldigt lik den mexikanske nationalhjälten, boxaren Canelo Álvarez. Detta fick människor vi mötte  att skina upp, skuggboxas mot oss och skratta. Vi förstod inte varför – vi hade dålig kolla på mexikanska boxare. “Vill de boxas med oss?”, undrade vi.

Så var lyckligtvis inte fallet. Det enda som “golvade oss” i Mexiko var den välkomnande kulturen, vyer och framförallt – de fantastiska matupplevelser.

Vi reste genom Oaxaca där vi åt lokala specialiter som fisktacos, mole, tlayudas och rostade gräshoppor (chapulines).

I Chiapas åt vi tacos så starka att vi nästan trillade av pinnen. I fullständig panik, och till tacokockarnas stora förtjusning, försökte vi mitigera den brinnande sensationen i munnen genom att skyffla en tillsynes fredlig mangosallad över maten. Vilket gjorde det hela ännu ännu!

Hint: OM mangosalladen lömskt nog innehåller stora mängder habanero kommer den INTE hjälpa dig. Tvärtom kommer du märka hur BÅDE branden i munnen och skratten från köket TILLTAR i styrka.

Som ni förstår inkasserade vi dyrköpta lärdomar och läxor på vår första resa till Mexiko.

1. Mexikaner vill aldrig egentligen boxas med dig. Du råkar bara likna en känd boxare.

2. Tack aldrig nej till rostade gräshoppor. (Godare än det låter!)

3. Var alltid slentrianmässigt misstänksam mot mangosallad och mot skrattande tacokockar. Det är nåt lurt i görningen!

4. Uttrycket att “Dra dit pepparn växer” bör för alltid abdikera från vår svenska fraseologi. Landet där pepparn växer är en trevlig plats – en plats vi skulle återvända till!

Mexiko fick en särskild plats i våra hjärtan.   Detta mytomspunna och kryddiga land på andra sidan havet. Idén om mexikansk mat på rejäla svenska råvaror föddes där och då.   Men hur??   Vi började likt DETEKTIVER lägga pusselbitarna på plats.   1. Vi kommer ju från en gammal mjölnarsläkt och driver ju Limabacka Kvarn som maler ekologiskt hantverksmjöl…   2. Bageriet i Härjedalen bygger ju på sekler av traditionellt bakhantverk…   Hmm…mysteriet tätnar.   3. Vi har denna djupa kärlek till mexikansk mat som vi inte riktigt vet vart vi ska göra av…   Som ni förstår var detta ett mysterium av rang. Ett fall för den stora Sherlock Holmes…men vad kunde ett par svenska “privatspanare” göra? Pusselbitarna ville helt enkelt inte passa.   Tills en dag då polletten föll ned.   Likt Jimmy Cliff kunde vi till slut “see clearly now”. 2+2 blev ju 4!   Mexikanskt tacobröd med en touch av Härjedalen! Bakat på ekologiskt mjöl från kvarnen! Genialt! Sinnrikt! Briljant!   Nåja, kanske var det vi som var tröga som inte såg den smarriga lösningen tidigare. Men ibland måste man få klappa sig själv på axeln!   Detta är historien om Fjälltaco – och vad Mexiko anbelangar så återvänder vi så ofta vi kan. Allt annat vore ju tjänstefel!   Vi besöker vänner och letar nya spännande recept. Och så tackar vi ju inte nej till ett par dagar på playan heller 🙂   Följ gärna med på våra äventyr – i Härjedalen och Mexiko – på våra sociala medier 🙂